Att kriminalisera medborgarengagemang

De inhyrda väktarnas bevakningen och avspärrningar i samband med rivningen av Aspuddens badhus i december 2009, visar sig ha kostat 733 000 kronor. Utöver detta kostade polisinsatsen över en miljon kronor.

Trots den massiva polisnärvaron i Aspudden, trots väktarbevakning i över två veckor, trots helt omotiverade fordonskontroller som drabbat både boende i området och personer på väg till sina arbeten i Aspudden. Trots att småbarnsföräldrar blev nedbrottade och bortsläpade av polismän, har ingen brottslig handling lagförts i samband med protesterna mot rivningen.

Tre personer är på felaktiga grunder misstänkta för olaga intrång, det är facit efter en polisinsats på över en miljon kronor.

Brott hade varken begåtts eller planerats av badhusföreningen eller aktionsgruppen Rädda Aspuddsbadet. Det enda brott som begåtts har Idrottsförvaltningen stått för.

Att idrottsförvaltningen avhyst badhusföreningen på eget bevåg utan att kontakta behörig myndighet, Kronofogdemyndigheten, är maktmissbruk och detta har polisanmälts. Idrottsförvaltningen gjorde sig även skyldiga till omfattande skadegörelse av badhusföreningens och badgästers tillhörigheter i samband med rivningen.

Var polisinsatsen och väktarna en politisk taktik för att smutskasta och försöka måla upp den fredliga protesten som något hotfullt och kriminellt? Att medborgare som vägrar att godta politikers vanstyre får betala priset genom att utmålas som extremister?

Föreningen Södra Förstaden

Rivningen av Aspuddsbadet väckte en vrede hos många – men också ett engagemang. För min del, exempelvis, ledde den till en rad följdfrågor på olika nivåer. Vad håller på att hända i vår stadsdel? Vem bestämmer egentligen över utformningen av vår stad? Vad finns det för intressen bakom de ekonomiska argumenten? Hur ska vi boende göra för att påverka? Vad händer med badhustomten? Med barnomsorgen? Med brandstationen?

Föreningen Södra Förstaden är tänkt att vara en samlande kanal för denna typ av frågor, en sambansdscentral för idéer och aktioner och en diskussionsspartner och idéspruta riktad mot stadens politiker och tjänstemän. Så här: Vi ska visa att det inte funkar att styra med ignorans och öronproppar. Makthavarnas strategier ska slå tillbaks mot dem själva. Det ska inte finnas någon tyst majoritet att hänvisa till, vi ska vara majoriteten. Med fester och upptåg ska vi samla alla krafter som är vakna och föra ett väsen som inte går att ignorera.

Jag tror att detta är en viktig strid, som gäller mer än bara lilla Aspudden/Kransen. Jag tror att om metoden att överdrivet hårt slå ned på oskuldsfulla folkliga initiativ visar sig funka här, kommer den strax att vara etablerad. Vi har chansen att sätta stopp. Är ni med?

Hälsningar från;

Yngve Rådberg

yngve_radberg@bredband.net

Från raggarrunda till kåk, raggarnas sociala mötesplatser

Lördagen den första mars 1969 brann ett hus vid Karlsbergskanalen ned till grunden. Det var huset Bellman som eldades upp av arga raggare. Stockholm stads myndigheter hade bestämt att huset som var en mötesplats för raggare måste bort därför att Essingeleden skulle byggas på platsen.

Trots att det befann sig ett par hundra personer i huset när det började brinna klarade sig alla helskinnade. När brandkåren kom till platsen för att släcka fick de sina slangar sönderskurna innan raggarns drog in mot stan för att leta efter en ny mötesplats.

Efter att Bellman brunnit ned blev det stökigt. Raggare försökte att ta över klubbar för att skaffa sig nya mötesplatser och det ledde till flera slagsmål, med bland annat mods.

Detta ledde till i början av 70-talet började flera kommuner runt om i Stockholm att hjälpa till att ordna lokaler åt raggarna. I Järfälla fick några raggare till exempel ta över ett av husen som fungerat som personalbostad åt arbetarna på Bolinders verkstäder i Kallhäll. De fick dessutom 450 kr i i bidrag för ombyggnad.

Huset renoverades helt ideellt och döptes till Villa 13.

Att myndigheterna intresserat sig för raggarkulturen var inget nytt och inte heller att de hjälpte till med att ordna lokaler som skulle fungera som mötesplatser. På slutet av 50-talet var mediabevakningen kring raggarna skandalomsusad. Journalisten Sven Jerring rapporterade i radion om det sociala eländet på Kungsgatan där raggarrundan gick.

I Stockholm fanns det flera raggarklubbar, som Teddy Boys, Road Angels och Helgonen. Efter skandalskriverierna möttes representanter från polisen, politiker och raggarna för samtal. Detta ledde i sin tur till att Teddy Boys fick ett hus i Sköndal och Road Angels fick en kåk i Farsta.

Husen och ordningen sköttes av klubbarna, alkohol var förbjudet och Car Angels anordnade studiecirklar och hobbyverksamhet inom klubben.

Men allt fungerade inte lika smärtfritt mellan raggarna och myndigheter.

Edit ”Morsan” Jansson drev ett knutte-fik vid Skogskyrkogården. När knuttarna köpte bilar kom det att utvecklas till en mötesplats för många av Stockholms raggare. I takt med att fiket blev populärare och mer högljutt tvingades ”Morsan” att flytta till Bollmora. Sedan startade en flyttkarusell där grannar, polis och myndigheter deltog för att stänga ned hennes verksamhet.

Hon tilläts tillexempel inte att bygga ut sina toaletter när hon flyttade till Näsby Park. Raggarbrudarna som tvingades sitta hukande i buskarna blev jagade med ficklampor av poliskonstaplar. 1961 slog Kungliga Majestät fast att ”Morsan” inte fick sälja alkoholfria drycker efter kl 20 00.

Som ett svar på detta startade ”Morsan” en klubb som hette ”Klubb 1000” vilken kom att bli Sveriges största raggarklubb med över 1000 medlemmar. Trots detta tvingades hon flytta igen. Morsans sista anhalt blev Stortorp i Huddinge, där hon blev kvar. Hon stängde slutligen ned sin verksamhet samtidigt som den första stora raggarvågen dog ut.

Ungefär samtidigt släpptes ironiskt nog Stor-Stockholms Planeringsnämnds raggarutredning som skulle ge svar på vilka raggarna egentligen var.

(glöm inte att läsa expressen-artikeln)

Erik Lind

Nybohov, en del av det nya Stockholm

Abit Dundar, Folkpartist och ordförande i Liljeholmens-Hägerstens kommundelsnämnd, säger att det är viktigt att bygga i Nybohovsbacken därför att det ”ökar tryggheten” och ”för att höja områdets anseende.” Nybohovsbacken ska enligt Dundar bli ett lika attraktivt område som Liljeholmskajen.

Om man inte sätter in Abits uttalanden i rätt sammanhang är de obegripliga. Stockholm har massor av bostadslösa ungdomar och trångbodda barnfamiljer, självklart behövs det nya bostäder för dessa grupper. Varför inte bygga vanliga enkla lägenheter till överkomliga priser för de som redan bor och trivs i området.

Kan det vara så att Nybohovsbacken är en del av varumärkesbyggandet Stockholm och nu ska Nybohovsbacken omvandlas till en exklusiv stadsdel i ”världsklass”.

Stockholm deltar i en internationell tävlingen under namnet ”The Capital of Scandinavia”. Allt från pressmeddelanden om nya idrottsarenor till skolvalskataloger för 6-åringar trycks med det lika klatschiga som intetsägande ”för en stad i världsklass”.

De europiska industrierna har fått slå igen en efter en, och i omställningsprocessen har nya ekonomiska idéer fått genomslag. För inte länge sedan pratades det om vikten av att hela Sverige skulle leva. Idag är det de expansiva storstadsregionerna som ska fungera som motor i den nya ekonomin och städer ska bli attraktiva varumärken för att locka rätt människor.

Det är de kunskapsintensiva eller de ”kreativa” näringarna som ska stå för den ekonomiska drivkraften i europa. Den eftertraktade och högavlönade arbetskraften inom dessa näringar ska röra sig obehindrat över nationsgränserna och lockas till den region som erbjuder bäst arbetsmarknad och livsvillkor.

Kista science center i Stockholm som samlar ett kluster av högteknologiska företag och forskningsinstitutioner är en sådan ekonomisk motor i Stockholm. År 2000 utformades en vision av näringsliv, fastighetsägare, högskolor och Stockholmsstad att göra Kista till en internationellt konkurrenskraftig kluster för högteknologi. Enligt den nya filosofin har området även utrustats med en ”märkesbyggnad” Kista science Tower som ska fungera som ett landmärke och ge klustret en spännande förpackning.

Att göra städer attraktiva och erbjuda attraktiv boende är viktigt för att locka rätt människor. Nya bostadsområden byggs i attraktiva områden och stadsdelar i attraktiva områden omvandlas genom upprustning och uppsnyggning.

Städerna anpassas för den köpstarka arbetskraften, affärer och butiker ändrar inriktning och anpassas till de nyinflyttades smak, kultur och prisläge. Södermalm är ett tydligt exempel i Stockholm på hur en arbetarstadsdel förvandlats till ett högstatus område.

Fritidsgården Liljeholmsgallerian

I de få undersökningarna som finns gjorda om storstadsmänniskornas fritid, är det vanligaste svaret på frågan; ”Vad gör ni på er fritid?” Antingen ; ”Å just ingenting”, eller ”Sitter hemma och läser litet i tidningen.” Är de vuxnas bundenhet vid hemmet önskad, eller beror den på brist på möjligheter? Konkret uttryckt: I vilken omfattning finns det behov av fritidslokaler för vuxna?¹

För Abit Dundar, fp, Liljeholmen- Hägerstens kommundelsordförande, borde svaret vara enkelt; ”Det finns inget behov alls.”

Svaret ger sig självt med tanke på den politik som förs i området han styr över. De senaste åren har flera sociala mötesplatser i området stängts, kulturhuset Macken jämnades med marken för nya bostäder, Aspuddens öppna förskola har stängts och Aspuddens kulturklassade badhus rivits.

Nu finns det planer på att riva Midsommarkransens brandstation, på marken planeras det för bostäder. Om brandstationen rivs kommer ännu en social mötesplats både för barn och vuxna att försvinna i området eftersom brandstationens gymnastiksal är en populär och billig plats att idrotta i.

I en strukturplan över biblioteken i Hägersten som presenterats för de biblioteksanställda finns det planer på att stänga biblioteken i Aspudden och Gröndal och istället öppna ett stort centralt bibliotek i Liljeholmen. Om och när detta sker är dock ännu inte bestämt, men planerna går i linje med alliansens förkärlek av att offentlig verksamhet ska bedrivas i stordriftsformat.

Som Hägerstensbo gäller det att vara redo för shopping med kaffelattemuggen i handen under Liljeholmstorgets öppetider eftersom det uppenbarligen är lokalen vi ska tillbringa våran fritid i.

1 Byggmästeren nr 15, 1949