Aspudden och Rinkeby, medborgarengagemang för en öppen stad

Under hösten 2009 väcktes en gammal kampform till liv i Storstockholmsområdet. På platser som Masmo, Rinkeby och Aspudden har tomma hus och hotade sociala mötesplatser öppnats upp av medborgare som kräver att få vara mer än bara passiva brukare.

I Aspudden bestämde sig Aspuddens badhusförening, hyresgästen till badhuset sedan över 20år, för att öppna upp det tomma badhuset för allmänheten. Detta som en protest mot att Idrottsförvaltningens sagt upp deras kontrakt som ett första steg mot en rivning av badhuset. Badhusföreningen beslöt att öppna upp badhuset för kultur och arbeta för att skapa en social mötesplats för lokalbefolkningen. Detta ledde i sin tur till en rejäl injektion till kampanjen mot Stadshusets planerade rivning av badhuset. Trots alla protester revs Badhuset i december 2009.

I Rinkeby ockuperades ett stort tomt nyrenoverat förvaltningskontor med krav på att huset skulle användas som en resurs för de boende i Rinkeby. Förvaltningshuset ska enligt stadens planer rivas eftersom det ligger i vägen för en ny boulevard som är en del av visionen för det framtida Järvafältet. Trots att Rinkeby de senaste åren dränerats på arbetstillfällen, att många är trångbodda och att servicen försämrats i området har lokalinvånarna inte tillfrågats eller fått vara med när stadens dragit upp planer för området. Förslag från de boende vad huset skulle kunna användas till var bland annat ungdomsbostäder, föreningslokaler och som en mötesplats för de boende i området.

I Masmo försökte ungdomar förhindra en stängning av den lokala fritidsgården genom att helt enkelt lura ut personalen och flytta in på fritidsgården. Ungdomarna gav upp samma kväll sedan de hotats med att polisen skulle kopplas in.

Det som är gemensamt med dessa exempel är att när en social mötesplats öppnas, kan det ge människor som bor i samma område en möjlighet att lära känna varandra, vilket i sin tur stärker kravet på sociala mötesplatser. Kampen för ett badhus eller ett rivningshotat förvaltningskontor kan föda en oanad grannsamverkan och engagemang. En praktisk träning i demokrati och ett sätt att få människor att prova nya roller. Gemensamt för dessa tre exempel är att de stoppats genom polisingripanden och gripna medborgare eller genom hot om polisingripande.

I Hägersten ska otrygga platser byggas bort med hjälp av nya hus. Frågan är om inte mötesplatser där människor av olika åldrar och med olika bakgrund kan mötas är ett säkrare sätt att skapa trygghet.

En fungerande stad kräver att människorna har en möjlighet att kunna påverka stadens utveckling, inte bara betraktas som arbetskraft och konsument.

Historiskt ser vi tydligt att olika tendenser i samhället påverkar vilka platser som människor tar i besittning och öppnar upp för att tillgodose sina behov.

Under 1640-talet hade matpriserna skjutit i höjden i England, detta drabbade de jordlösa hårt vilket ledde till en radikaliseringen och gav en rörelsen kallad The Diggers kraft. The Diggers började odla upp jord tillhörande godsherrarna och krävde ett gemensamt ägande av jorden.

300 år senare, efter andra världskriget rådde det en enorm bostadsbrist i England. Många familjer som återförenades efter krigsslutet försökte återuppta familjelivet men bostadsbristen tvingade dem att finna bostad på alternativa vägar. 1946 flyttade några av dem in i en officersmäss på en övergiven militärbas.

Nyheten om möjlighet till bostads spreds och inom loppet av några månader uppskattas över 45 000 människor ha flyttat in på olika övergivna militärbaser över hela landet. De lokala myndigheterna visste till en början inte hur de skulle handskas med ockupanterna, speciellt som lägren hade ett stort stöd av allmänheten. Försök att vräka ockupanterna misslyckades ofta då kringboende backade upp ockupanterna. Efter en tid lyckades myndigheterna normalisera lägren genom att ta in skatt och hyra av de boende.

Ett annat exempel där människor organiserat sig och gemensamt öppnat upp för medborgarna nödvändiga verksamheter är Argentina. Den ekonomiska krisen i landet runt millenniumskiftet 2000 ledde till en ekonomisk kollaps där fabriker, banker och affärer tvingades att stänga igen.

Eftersom hela sektorer av samhället stängdes ned på grund av det finansiella läget tog många argentinare saken i egna händer och startade upp produktionen genom att ockupera och öppna upp fabriker. En alternativ ekonomi växte fram utanför det normala finansiella systemet under den ekonomiska krisen, detta hjälpte många människor när samhället bröts sönder.

Mat, bostad och möjlighet till försörjning är viktiga beståndsdelar för människor och något som många fortfarande kämpar för, även i Sverige.

Kan en bidragande orsak till händelserna hösten 2009 vara att människor har ett behov av ett socialt sammanhang och ett behov av sociala mötesplatser utanför de av Stadshuset och marknaden planerade ramarna. Finns det Stockholmare i dag som är villiga att bryta mot lagen bara för att få träffas utan att behöva betala för sig?

En stad i världsklass, inte för Stockholms bostadssökande

Det är stor bostadsbrist i Stockholm. Alliansen har gått på val att bygga 15 000 nya lägenheter under mandatperioden. När det gäller bostäder är det, enligt boverket, framförallt små hyreslägenheter som behöver byggas. Den stora bristen på små lägenheter drabbar stadens alla unga, ensamstående, låginkomsttagare och pensionärer.

Men vad har de stora byggnadsprojekten i Stockholm då för för inriktning? Byggbolaget Skanska kan svara exakt på vilka grupper de inte bygger för.

De grupper Skanska sorterat bort som ointressanta är drygt 40% av befolkningen och de kategoriseras in av Skanska i de fantasifulla grupperna; Studenterna, Unga Familjen, Familjedrömmarna, Eurosport & Tobak och Bidragssökarna.¹

Sedan 1970-talet har staten dragit sig ur bostadspolitiken och överlåtit bostadsbyggandet på privata initiativ. Det verkar som om politikerna som sitter i byggnadsnämnden inte verkar ha någon annan funktion än att klubba igenom byggbolagens förslag på byggprojekt. Detta trots att våra politiker kan styra och borde styra vad som byggs.

Vem hörde talas om en satsning på billiga ungdomslägenheter senast, var god räck upp handen.

Bostäder blir bara dyrare och dyrare. Priset för ett nytt enfamiljshus är idag dubbelt så dyrt som för tio år sedan. Ökningen på huspriser är betydligt större jämfört med andra varor och konsumentindex, enligt SCB.

Om politikerna i stadshuset hade alla stockholmares bästa för ögonen skulle de kunna erbjuda mark till rimliga priser och pressa prisbilden. Detta är en fråga om politisk vilja.

Den nya Stockholmsarenan subventioneras genom något som Idrottsförvaltningen kallar för en skatteneutral lösning. Detta innebär att arenan byggs med pengar som kommer från mark som Stockholmsstad sålt. Varför inte subventionera bostadsbyggande på samma sätt?

”Stockholm framväxt är ett drama som i grund och botten handlar ganska litet om planering och rationellt beslutsfattande från de offentliga myndigheternas sida- men desto mer om svindlande affärer, krass markspekulation och privata illbragder i det tysta.”²

Stockholm i början av 1900-talet var en segregerad stad. Samtidigt som många av Stockholms bankpalats, operahus och varuhus, byggdes för att manifestera staden som landets huvudstad levde många av stadens invånare i dåliga bostäder och det rådde både bostadsbrist och trångboddhet.

Att marknadskrafterna inte skulle kunna råda bot på detta problem var klart för politiker från många olika läger. Frisinnade, liberaler och från arbetarhåll krävdes det att staten skulle engagera sig för att hjälpa till att lösa bostadsfrågan i Stockholmsområdet.

Detta krav ledde bland annat till en ny byggnadslag 1947 där kommunen fick rätten att bestämma över hur stadens mark skulle användas, staden fick också rätt att bestämma över var och hur nya bostadsområden skulle byggas. Detta som ett sätt att få kontroll över bostadsbyggandet och kunna påverka vilken typ av bostäder som skulle produceras. Fram till 1970-talet drevs kravet att alla skulle ha rätt till en bostad, vilket miljonprogramet nog är det mest kända exemplet på.

Idag, 2010, verkar det som om Stockholmspolitikerna tror att deras uppdrag är att göra staden attraktiv för besökare, turister och företag istället för stadens invånare. Stadens roll i den ekonomiska utvecklingen står i fokus och det huvudsakliga målet för borgarråden verkar vara att skapa en säljbar stad.

Och som försäljningsargument verkar tyvärr inte sådana saker som små barngrupper på dagis, lokala parklekar och bra bostäder för alla fungera.

1 Karin Bradley, Bor vi i samma stad

2 Ingemar Johansson, Storstockholms bebyggelsehistoria

En ny tidning för Söderort

Vi hoppas att Hägerstenbulletinen ska bli en viktig del av våra kvarter. Vi vill skriva om våra kvarter ur en annan synvinkel än DN och SvD gör. Vi vill vara en mötesplats för oss alla i området som vill se ett socialt och öppet Hägersten.

När vi pratar om vårt kvarter menar vi inte bara Liljeholmen, utan självklart Gröndal, Aspudden, Midsommarkransen och Västberga. Vi räknar också Hägersten, Västertorp, och Fruängen till vårt kvarter.

Vi som arbetar med Hägerstenbulletinen älskar biblioteket i Gröndal, vi älskar öppna förskolan i Kransen och att bada i Trekanten på somrarna. Vi älskar Lugnets-parklek i Västertorp och att kolla knattebasket i Brännkyrkahallen. Vi älskade Macken och Aspuddsbadet.

Det är det som är Hägerstenbulletinens kvarter, skriven av och för oss som bor här. Vill du skriva i Bulletinen, hör av dig, du behövs!"