En stad i världsklass, inte för Stockholms bostadssökande

Det är stor bostadsbrist i Stockholm. Alliansen har gått på val att bygga 15 000 nya lägenheter under mandatperioden. När det gäller bostäder är det, enligt boverket, framförallt små hyreslägenheter som behöver byggas. Den stora bristen på små lägenheter drabbar stadens alla unga, ensamstående, låginkomsttagare och pensionärer.

Men vad har de stora byggnadsprojekten i Stockholm då för för inriktning? Byggbolaget Skanska kan svara exakt på vilka grupper de inte bygger för.

De grupper Skanska sorterat bort som ointressanta är drygt 40% av befolkningen och de kategoriseras in av Skanska i de fantasifulla grupperna; Studenterna, Unga Familjen, Familjedrömmarna, Eurosport & Tobak och Bidragssökarna.¹

Sedan 1970-talet har staten dragit sig ur bostadspolitiken och överlåtit bostadsbyggandet på privata initiativ. Det verkar som om politikerna som sitter i byggnadsnämnden inte verkar ha någon annan funktion än att klubba igenom byggbolagens förslag på byggprojekt. Detta trots att våra politiker kan styra och borde styra vad som byggs.

Vem hörde talas om en satsning på billiga ungdomslägenheter senast, var god räck upp handen.

Bostäder blir bara dyrare och dyrare. Priset för ett nytt enfamiljshus är idag dubbelt så dyrt som för tio år sedan. Ökningen på huspriser är betydligt större jämfört med andra varor och konsumentindex, enligt SCB.

Om politikerna i stadshuset hade alla stockholmares bästa för ögonen skulle de kunna erbjuda mark till rimliga priser och pressa prisbilden. Detta är en fråga om politisk vilja.

Den nya Stockholmsarenan subventioneras genom något som Idrottsförvaltningen kallar för en skatteneutral lösning. Detta innebär att arenan byggs med pengar som kommer från mark som Stockholmsstad sålt. Varför inte subventionera bostadsbyggande på samma sätt?

”Stockholm framväxt är ett drama som i grund och botten handlar ganska litet om planering och rationellt beslutsfattande från de offentliga myndigheternas sida- men desto mer om svindlande affärer, krass markspekulation och privata illbragder i det tysta.”²

Stockholm i början av 1900-talet var en segregerad stad. Samtidigt som många av Stockholms bankpalats, operahus och varuhus, byggdes för att manifestera staden som landets huvudstad levde många av stadens invånare i dåliga bostäder och det rådde både bostadsbrist och trångboddhet.

Att marknadskrafterna inte skulle kunna råda bot på detta problem var klart för politiker från många olika läger. Frisinnade, liberaler och från arbetarhåll krävdes det att staten skulle engagera sig för att hjälpa till att lösa bostadsfrågan i Stockholmsområdet.

Detta krav ledde bland annat till en ny byggnadslag 1947 där kommunen fick rätten att bestämma över hur stadens mark skulle användas, staden fick också rätt att bestämma över var och hur nya bostadsområden skulle byggas. Detta som ett sätt att få kontroll över bostadsbyggandet och kunna påverka vilken typ av bostäder som skulle produceras. Fram till 1970-talet drevs kravet att alla skulle ha rätt till en bostad, vilket miljonprogramet nog är det mest kända exemplet på.

Idag, 2010, verkar det som om Stockholmspolitikerna tror att deras uppdrag är att göra staden attraktiv för besökare, turister och företag istället för stadens invånare. Stadens roll i den ekonomiska utvecklingen står i fokus och det huvudsakliga målet för borgarråden verkar vara att skapa en säljbar stad.

Och som försäljningsargument verkar tyvärr inte sådana saker som små barngrupper på dagis, lokala parklekar och bra bostäder för alla fungera.

1 Karin Bradley, Bor vi i samma stad

2 Ingemar Johansson, Storstockholms bebyggelsehistoria